En kväll i april på andra sidan jorden

Stadsglitter från Cerulean Tower Tokyu Hotel, rökigt barmörker i nya Beat Café och jag som lämnar landet morgonen efter. 
 

Kontrasterna

Mitt bland skyskraporna och betongvärldarna kring Nagatacho, där större delen av den japanska regeringen sitter, finns shintohelgedomen Hie jinja. En skarp kontrast där det nya moderna Japan möter det gamla, traditionella. 
 

Gator som en gång var mina

På en gata i Shibuya låg en gång den allra bästa baren, Beat Café. Lagom undangömd, lagom mörk och rökig. 2011 var det en av mina favoritplatser i Tokyo. Precis här, ett annat år, en annan tid.
 

Asakusa


Och jag vet.

Jag vet jag kommer sakna den här himlen för resten av mitt liv. 
 

Allo Darlin'


All of these ghost towns


Shinjuku Gyoen

Det yr körsbärsblommor över hela staden, små blomblad som ligger i drivor längs gatorna. 
Det skär lite i mitt hjärta att jag inte hann hit i tid, men i Shinjuku Gyoen blommade fortfarande några träd. 
 

En gång i december

 
 
Igår vinkade jag av min syster på tågstationen i Östersund, nu sitter hon på ett flygplan påväg mot Sydney. Precis tre år tidigare, den tjugoåttonde december 2010, befann jag mig på samma tågstation och klev ombord på ett tåg söderut. Morgonen efter satt jag på ett flygplan påväg mot Tokyo. 
 
Vad jag minns tydligast är då jag klev ut ur tågstationen Musashiseki och satte mig trottoaren för att vänta på någon som skulle komma och möta mig. Jag hade en liten brun väska, det var allt, min resväska hade blivit kvar i London. Så jag satt där, trött och trassligt hår och utan väska, med endast kläderna jag hade på kroppen, undrade hur det skulle gå. Tänkte att jag kände inte en människa i hela staden. 
 
Det här är två bilder från fönstret i mitt första hem i västra Tokyo. Jag bodde bara där i en månad, jag frös om nättrena och rökte genom fönstret i solnedgången. Vintertokyo är kallt, men gud vad jag saknar det, jag saknar varje ögonblick, varje hörn av den staden. De där hjärtskärande stunderna då jag saknar mitt eget liv.
Om jag kunde leva igen.  

Tatamimattor och Yamate dori

 

Yamate dori

Jag lyssnar på Shiina Ringos "Tsumi to batsu" om och om igen. Hon sjunger om Yamate dori, en stor gata som går genom Tokyo. Våren 2011 bodde jag längs den gatan för en stund, några månader. I en sunkig lägenhet på sjätte våningen, utan hiss, slitna tatamimattor och pappersdörrar. När det kom små jordbävningar gungade hela huset som om det skulle rasa ihop vilket ögonblick som helst och fönstren lät som om de skulle skallra sönder. Från vår balkong såg vi tusen hustak, ibland sprang det katter över dem och ibland såg vi Fujisan. Där var ljusen från skyskraporna i västra Shinjuku som bländade mig när jag såg ut från köksfönstret om kvällarna. Och så ljuden ljuden från gatan om nätterna, ljuden av trafiken längs Yamate dori som aldrig tystnade.
 

En annan tid i en annan stad

Sent på kvällen den 8 november 2012, jag är påväg till en karaokebar i Roppongi. Jag tar en bild av Tokyo Tower utan att veta att jag på exakt samma plats tagit en bild nio månader tidigare, efter att ha suttit på Starbucks och läst en bok om japansk konst. Precis samma träd är med i bilderna. 
 

Tokyo


Tokyo Rules

And people & Bar 39. Tokyo Rules. 
 

Tokyo by night


Asakusa


Hibiya koen


Och nästa dag lämnar jag landet.

Min sista dag i Tokyo är en molnig historia. Tokyo Tower syns knappt i ösregnet och trafiken 11 våningar ner låter annorlunda, högre. Den gör alltid det när det regnar. På kvällen åker vi till Shinjuku och hänger i en liten bar, kedjeröker, pratar om inget. 
 
Och nästa dag lämnar jag landet.
 

Cerulean Tower


Shibuya Crossing


RSS 2.0