Kramades lite med en smutsig men väldigt kärleksfull katt med ett grönt och ett blått öga. Fick inte ta med mig hem, dumma Yuta!




Beijings version av Yoyogiparken ungefär, här hängde folk och sysslade med alla möjliga saker. Längs hela den här vägen satt människor och spelade kort denna soliga söndag morgon trots att det var kyligt i luften. Rätt fint kan jag tycka, om äldre människor i Sverige med gjorde sådana saker skulle det nog inte finnas lika många ensamma människor.


Oklart vad som försigår här, allt jag ser är personen i rosa. Väldigt fräsigt.
















Smågatorna var nog det finaste med Beijing, så genuint och mysigt och så långt från Sverige man någonsin kan komma ungefär. Förövrigt är jag fascinerad över hur fruktansvärt olika Kina och Japan är trots att de ligger så nära varandra. Ris och skrivsystemet är ungefär det enda de har gemensamt.









Second handtänder på en bakgata, kan vara bland det värsta jag sett. Det är ju ingen tvekan om att dessa tänder är användna. Jag undrar vilken stackare de tillhört. Kommer de från en död eller en levande människa tro? Vilket är värst? Mest av allt undrar jag vem som köper?!

 




Säkerhetskontroll fanns det på ungefär alla tunnelbanestationer. Knäppt.


En sista bild från resan. Lanternorna igen för att det var så himla fina.

Söndag morgon och vi åkte buss ut från Beijing och längs vägarna mot muren. Genom små byar, ett landskap av brungrå färger. Nakna träd och smutsiga vägar, människor och hundar som planlöst drev omkring. Döda löv och förfall, precis överallt.  






Jag trodde jag skulle dö ungefär femton gånger. Först påväg upp till muren. Tänk er den sunkigaste skidlift någonsin, rostiga skruvar och färg som flagnat bort, tänk er den ungefär 20 meter upp i luften i ett land där man inte riktigt bryr sig. Fy vad hemskt det var och Yuta bara skrattade åt mig, sa att om den skulle gå sönder så skulle det vara slut med oss, som om jag inte visste.


Tydligen så dog det en människa för varje meter när de byggde muren. Och den är 6400 kilometer lång.  








Pöjken.


Trapporna var sjukt läskiga, så fruktansvärt höga och branta. Ett litet snedsteg och man skulle rulla ner, slå huvudet och dö. En man berättade att varje vecka är det någon som skadar sig.




Jag snubblar lätt och växte upp i ett hus utan någon trappa. Trodde att jag skulle dööö.














Efteråt åkte vi vidare till Minggravarna där tretton av Mingdynastins kejsare finns begravda. Det var väl lite sådär måste jag erkänna, mysigt runt omkring men innuti var det inte speciellt fint. Sättet de försökt rusta upp gravarna på var helt fruktansvärt, svarta fula plastmattor över stengolvet, konstiga galler överallt och det mesta kändes väldigt nybyggt.


Och ett stopp vid Beijings största silkesfabrik.


Det här är kokoner med silkesmaskar i.


På kvällen var vi på kinesisk opera, det var väldigt märkligt, jag har nog aldrig sett något liknande i hela mitt liv.




Påväg tillbaka till hotellet hittade vi en stackars häst i trafiken. Mitt hjärta gjorde lite ont.




Och avslutningsvis en bild på kinesisk öl. Den smakade lite lustigt.