Vissa dagar är kylskåpsgrisen i den här låten det finaste jag vet. Den påminner mig om Japan 2008, det var sommar och så fruktansvärt varmt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så jag åt ananas i parker och solade tills jag blev galet brun. En kvinna i kassan till en mataffär komenterade det till och med en gång, Japaner vill ju vara bleka så alla tyckte att jag var knäpp.
Och så satt jag på mitt golv och drack iskaffe från en vending machine några meter från min värdfamiljs hus.
Jag hade ingen dator så jag köpte den här skivan och låg på mitt mörkbruna trägolv (som var så fruktansvärt kallt om vintern) och lyssnade på den här låten om och om igen. Och om och om igen. Och nu, flera år senare, så tänker jag fortfarande på iskaffe och Body shop's hudkräm med kokosnötdoft när jag lyssnar på den. Jag tänker på värme, sol och av någon anledning snäckformade balkonger som jag drömde om då. På heta japanska gator, suckande bambuskogar (för i min lilla stad fanns bara berg) och de femtioelva söta japanska pojkar jag var kär i det året.
Mest av tiden känns det som om det var i ett annat liv, men vid vissa stunder, vid vissa andetag, då kommer allt tillbaka och det så nära. Det känns så himla nära.






Jag och min finaste fjäril, Kochi, Japan 2008.

Jag hittade igen denna bild då jag städade ur några byrålådor. Kochi, Japan 2008 och alla ser hemskt allvarliga ut. Kan ni hitta mig?

Lärde japaner att sätta upp håret med en penna. Bland annat.

Här kommer några fler bilder från Kochi, Shikoku 2008 där jag som tidigare nämnt var utbytesstudent ett år under gymnasiet.

Och en annan stad, här är några fler bilder från Kochi, Shikoku 2008. Saknad.




























Lite såhär ungeär, plus purikura till tusen.

År 2008 och jag cyklade runt i en japansk småstad på södra Shikoku. En stad precis vid Stilla havet där jag färgade mitt hår rött och lärde mig cykla med paraply.
Där var risfält strax utanför dörren och moln som fastnade i bergen. Doft av regn som letar sig ner från skogarna under regnperioden, fjärilar stora som små fåglar och en sömnig flod där tiden tycktes stå stilla.
Där var små hus med tatamimattor och skjutdörrar, kalligrafilektioner, krabbor som ibland kröp in i skolan vid havet och hägrar vid flodenkanten. Där var körsbärsblommor till tusen varje vår, precis som vilken annan japansk stad som helst egentligen.
Men mest av allt människor som betydde och känslan av att höra hemma någonstans där jag inte alls borde ha hört hemma, känslan av att förlora ett helt liv den dagen då jag åkte därifrån. Allt jag egentligen har att säga är denna stad i mitt hjärta för alltid.