Vissa dagar är kylskåpsgrisen i den här låten det finaste jag vet. Den påminner mig om Japan 2008, det var sommar och så fruktansvärt varmt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så jag åt ananas i parker och solade tills jag blev galet brun. En kvinna i kassan till en mataffär komenterade det till och med en gång, Japaner vill ju vara bleka så alla tyckte att jag var knäpp.
Och så satt jag på mitt golv och drack iskaffe från en vending machine några meter från min värdfamiljs hus.
Jag hade ingen dator så jag köpte den här skivan och låg på mitt mörkbruna trägolv (som var så fruktansvärt kallt om vintern) och lyssnade på den här låten om och om igen. Och om och om igen. Och nu, flera år senare, så tänker jag fortfarande på iskaffe och Body shop's hudkräm med kokosnötdoft när jag lyssnar på den. Jag tänker på värme, sol och av någon anledning snäckformade balkonger som jag drömde om då. På heta japanska gator, suckande bambuskogar (för i min lilla stad fanns bara berg) och de femtioelva söta japanska pojkar jag var kär i det året.
Mest av tiden känns det som om det var i ett annat liv, men vid vissa stunder, vid vissa andetag, då kommer allt tillbaka och det så nära. Det känns så himla nära.






Jag och min finaste fjäril, Kochi, Japan 2008.