Träffade Yuki och Akane för ett tag sedan, senast jag såg Yuki var på en flygplats i en stad på Shikoku, nära havet. Jag hade rött hår och trodde jag skulle dö av krossat hjärta av att tvingas lämna den där staden där jag hade byggt upp ett helt liv.

Var på moderna museet idag och såg en helt galet fin utsällning av Frédéric Back (galet lång var den med, rekommenderar inte att gå på museum i högklackat).

Nya vykort i min samling vykortskonst.

Jag känner mig som ett påkört rådjur vid någon vägkant, kan eventuellt bero på nattens akolholintag samt det faktum att jag rullade. ner. för. en. trappa. på Trump Room. Har väntat hela mitt liv på att ramla i en trappa, det var bara en tidsfråga, jag visste att det skulle hända förr eller senare.

Efter en dag då det vettigaste jag åstadkommit är att ta kort på en frukt så tar jag nu på mig min nya prickiga klänning, dricker ett glas hemmagjort whiskey och promenerar iväg mot Shibuya.

Tro det eller ej.

Traskade in i skolan likt en blöt katt lagom för att bli informerad om att lektionerna var inställda pågrund av tyfonen som blåst omkring södra Japan de senaste dagarna. Där fick jag för att jag alltid är i skolan en timme tidigare och pluggar. Nu stormar det helt galet utanför fönstren och allt jag hör är vind och regn som dånar. Mest av allt är jag nöjd med min kopp med grönt te och det faktum att jag inte längre bor i Nishi Shinjuku där fönstren nog hade skallrat sönder en dag som denna.

Idag hände något fantastiskt, jag öppnade balkongdörren och insåg att det faktiskt gick att andas. Luften är sval idag, för första gången sen någon gång i juni eller så. Himlen är en mörk och regnig historia och på tv visas bilder från södra japan där det är helt galna översvämningar. Räcker det inte med naturkatastrofer för Japan snart? Ibland vaknar jag av att huset gungar och hur mycket jag än tycker mig ha vant mig med jordbävningar så är det fortfarande obehagligt.
Jag lyssnar på regnet, dricker mitt kaffe och inser att jag saknar det, mörkret, snön och kylan. Jag saknar min mamma som tänder ljus på middagsbordet och pratar om höstmörker, doften av tändstickor. Jag saknar stjärnor, frost över gräsmattan, en katt med kalla tassar och norrländska midvinternätter.

Var på Sweets Paradise i Harajuku med Roxana och hennes pojkvän, där kan man äta hur mycket tårta man vill för 1500 yen eller nåt sånt. Helt okej.  

Det blåser ute och himlen ser mest regnig ut, de sa på nyheterna att det eventuellt skulle komma en tyfon till Tokyo nu i helgen men än så länge verkar det rätt lugnt. Jag är förkyld, driver runt i lägenheten och påbörjar projekt som jag inte orkar slutföra, plugga, diska, städa garderoben. Mja. 
Mest hänger jag och min kaffekopp på youtube kan jag ju erkänna. 

 

Var på ett så kallat kattkafé idag. Det var mest sorgligt. Tänk er ett tjugotal ledsna och sanslöst uttråkade katter instängda i två rum. Helt fruktansvärt, hur bra kan dessa katter må av att leva så tätt inpå varandra? För att inte tala om det faktum att det kommer massa random människor dit varje dag för att försöka klappa och leka med dem? Något de av uppenbara skäl inte var speciellt intresserade av. Inte okej.
Fick dock höra att en del nog kommer från djuraffärer (som inte är några vackra platser i detta land då kattungar och hundvalpar sitter instängda i löjligt små burar tills de blir köpta) och att det förekommer att djur blir dödade om det inte kommer någon och vill ha dem.
Var mest ledsen efteråt.

 

1 september, det är fortfarande löjligt varmt i Tokyo och luftfuktigheten var värre än någonsin idag. Jag ska aldrig vara i det här landet under sommaren igen, det är bara för mycket jag klarar inte av den här fruktansvärda värmen. Jag saknar snö och -30 grader. Ge mig höst nu, ge mig halsdukar, strumpbyxor och fingervantar. Försöker ta mig samman, plugga, städa, fixa grejer men får inget gjort. Sitter mest på golvet och dricker kaffe och tramsar. Ahh Malin skärp dig nu.