Finast
Har VIPbiljett till Dir en grey i Holland den 7 augusti, awesooome!
Från det fönster som är mitt.
Det regnar i Tokyo och jag har bokat flygbiljett hem. Vid åtta på morgonen den 22 juli står jag på tågstationen i Östersund. Det känns fint. Mest saknar de människor jag tycker om mest, Irmakatten och att höra ån utanför fönstret. 
Seoul
"Jag ska sluta resa med dig för antingen hamnar jag i Red light district eller på gatan.." - Roxana. Lite sanning kan det finnas i det. I Singapore bode vi på tre olika vandrarhem, den här gången couchsurfade vi de första två nätterna, den tredje hade vi ingenstans alls att bo. Vi lämnade våra väskor i Wasims hotellrum och drog var på en klubb till klockan fyra, sov vi en timme på en tågstation för att sedan åka direkt till flygplatsen. Klubben var tjusig, Seoul var fint. Vi rökte billiga cigaretter, åkte tåg kors och tvärs genom stan och hostade som idioter. Träffade vänner som lämnade Tokyo efter jordbävningen och köpte blommiga klänningar.
Between the bars.
Det springer katter på taken nedanför vår balkong och jag ligger halvdöd på tatamin bland cigarettrök och smuts. Förkyld som en idiot, borde städa, borde börja packa inför Seoul, där vi förövrigt inte har någonstans att bo, hamnar på gatan gör vi nog. Lika bra. Helst vill jag till Roppongi ikväll och dricka massor med tequila och inte tänka på någonting i hela världen. Men jag borde inte, jag borde verkligen inte.
Igår var jag och Roxana till immigrationsverket i Shinagawa igen. Vi skulle få de jobbvisum som vi var dit för några veckor sedan och ansökte om. Roligaste i mitt liv är att jag redan hade den stämpeln i mitt pass, det är nio timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Sällan har jag känt mig så efterbliven. Som om det inte räckte när vi var där åtta timmar för att få utresevisum innan vi åkte till Singapore. Shinagawa, jag vill aldrig se det stället igen någonsin.
Nu regnar det också, vi borde åka och hämta Wasims saker, för när vi inte flyttar själv så flyttar vi åt andra. Åh livet.
Igår var jag och Roxana till immigrationsverket i Shinagawa igen. Vi skulle få de jobbvisum som vi var dit för några veckor sedan och ansökte om. Roligaste i mitt liv är att jag redan hade den stämpeln i mitt pass, det är nio timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Sällan har jag känt mig så efterbliven. Som om det inte räckte när vi var där åtta timmar för att få utresevisum innan vi åkte till Singapore. Shinagawa, jag vill aldrig se det stället igen någonsin.
Nu regnar det också, vi borde åka och hämta Wasims saker, för när vi inte flyttar själv så flyttar vi åt andra. Åh livet.
