Om världen bara hade sett det minsta annorlunda ut skulle vi aldrig ha träffats, jag och Haiqal. Om det inte hade varit för hon jag var då jag var 16, för att jag hamnade i Kochi av alla japanska småstäder, precis där han också hamnade men inte förrän några veckor efter att jag lämnat staden, landet. Om det inte hade varit för jordbävningen den 11 mars hade vi inte åkt till Singapore, och inte heller tagit en buss till Johore Bahru, Malaysia. Världen är så märklig, det kändes som om vi lika gärna hade kunnat känt varandra hela våra liv.
Som att stå och röka under en regnig himmel i Singapore och inte längre veta var i världen man är. Det spelas klassisk musik på ett kafé vid havet. Luften doftar tungt av cigaretter, bougainvillea och kinesisk mat från restaurangerna i gatuhörnen. Till höger reser sig skyskrapor, kanske snuddar de lite vid himlen, till vänster snurrar ett pariserhjul långsamt, sömnigt. Människorna här har inte bråttom någonstans, inte som i Tokyo. Himlen är en molnig historia, det har regnat regnskogsregn en stund varje dag sedan vi kom hit. Så mycket att det dånar, att allt man hör är regn, regn, regn över den singaporianska asfalten. Det är havet, verandan till vandrarhemmet där vi hänger om kvällarna, det är fina hus med fönsterluckor i alla möjliga färger, gamla vykort av Singapore, kinesiska cigarettreklamer från 60talet, barer vid floden, skyskrapor som inte liknar något jag tidigare sett, bougainvillea och små, små fåglar.
Sömnlöshet och trötta ögon. Gatorna omkring där jag bor är lika som för en vecka sedan, husen står fortfarande kvar och det syns inga spår från jordbävningen här. Inte på omgivningarna i alla fall. Men det är något som inte är samma längre, gatorna är tystare, lugnare. Det är något i människors ansikten som förändrats. Och jag undrar, jag undrar om något förändrats även i mitt ansikte.
