Och höstsolen

Ett köksfönster med vacker utsikt där vi satt och rökte i solnedgången, i takt med att augusti dog ifrån oss. Försökte hålla sensommaren kvar, försökte få tiden att stanna, just där, innan höstsolen.  
Regn och drivor av verklighet nedanför balkongen, rökte två cigaretter i rad ibland. Regn och jag hade lika gärna kunnat vara höstfärgen mellan persiennerna, mörkret i hallen. Blommiga kaffekoppar och lungorna fyllda av höst. Där var fjärilar som förvirrade sig in genom köksfönstret som alltid stod öppet. Susande längs gator på en vinglig cykel och hösthjärtan galnare än himlen. Skator som satt på balkongräcket som vi i en släng av rastlöshet försökte måla om. Det flagnade bort och föll likt snö mot marken.
Vi stängde fönstren tillslut, vinter gjorde inbrott i våra ögon och vi förlorade kriget mot snön. Hjärtslag som ekade mot revbenen, tystnaden som snön förde med sig.
Jag tänkte konstant på att lämna staden, lämna landet. Och jag undrade, jag undrade så många gånger hur människor någonsin kan släppa taget om något. Om platser, om människor, om katter som hittats döda på järnvägen och om känslor man vet i sitt hjärta att man aldrig kommer att få tillbaka om man skulle råka släppa taget om dem om så bara för en sekund. 
Vi delade på cigaretter i balkongdörren. Vinter blåste rakt in i oss, solen stod så lågt den någonsin kunde. Det var vi och himlen, skorstenarna och snön. Allra mest var det snön som föll förgäves, som alla tidigare år.
Nu röker jag knappt alls längre, men de enstaka gånger jag står och fryser lite på balkongen med en cigarett i handen tänker jag på Skolgatan 30. Hur jag stod på den balkongen om kvällarna och såg ner på en tom gata, samma känsla får jag nu när jag till dånet av trafiken nedanför står och blickar ut över Tokyo.

Trackback
RSS 2.0