Slutet av december, Tokyo är kallt. Jag driver omkring i lägenheten och tänker på allt jag borde göra men ingenting får jag gjort.
På tv visar de klipp från Nordkorea, Kim Jong Ils begravning och människor som gråter hysteriskt. Jag undrar stilla hur äkta det är. Jag undrar också varför den döde diktatorns son visas i bild så mycket men inte säger ett endaste ord.
Jag dricker blommigt te från Kina och försöker plugga den där japanskan men i detta rum finns ingen koncentration. Jag tänker på att det är årsskifte i morgon, vad fasligt snabbt det går hela tiden.
Om 2012 vet jag blott tre saker. Att jag ska gå en distanskurs vid Gotlands universitet, ”Japans konst, arkitektur och visuella kultur” heter den. Att jag i slutet av januari flyger till Sydney och hälsar på en japansk väninna och därifrån till Auckland för att hälsa på en annan väninna. Sedan tillbaka till Tokyo igen. Det tredje som händer 2012 är att jag måste lämna Japan då mitt visum går ut i slutet av mars.  Och var jag tar vägen då har jag ingen aning om. 


Källa: Okänd

Igår var det precis ett år sedan jag lämnade min stad, idag är det precis ett år sedan jag lämnade mitt land.
Det är helt galet att så mycket tid gått så snabbt. Det känns så avlägset, den där mörka och kalla vintereftermiddagen då jag klev på ett tåg och lämnade Östersund. Lämnade en hel hög älskade människor på den snöiga perrongen. Hur jag satt och grät halva tågresan till Arlanda och tänkte att det här är det värsta jag någonsin gjort mot mig själv. Undrade om det var ett misstag, om jag borde ha stannat kvar.
I morgon är det ett år sedan jag landade i Japan, trött, vilsen och ensam. Jag kände inte en människa i hela staden och jag hade ingen resväska då den blivit kvar i London. Men det var nog lika bra med tanke på hur jag irrade omkring på tågstationerna innan jag förstod vilket tåg jag skulle ta. Jag hade förstört min rygg om jag släpat en 20 kilo tung väska upp och ner för trapporna. Men till slut kom jag fram dit jag skulle, ringde en japanska som skulle komma och hämta mig och visa mig vägen till huset där jag skulle bo. Och jag minns hur jag satt där på trappan till stationen och undrade hur det här skulle gå, undrade lite varför jag valt att lämna hela mitt liv för att åter falla baklänges ut i världen igen. Men allt gick bra, allt gick så himla bra. För det finns alltid människor som kan fånga upp en igen.

Det var 2011 och jag promenerade omkring i åtta länder, elva städer. Otaligt många flygplatser och tågstationer. Otaligt många gator och människor som satt spår i mitt hjärta.
Japan är ett av dem, det här är de andra sju.


En vecka efter jordbävningen i mars tog vi vårt pick och pack och flydde till Singapore, jag, Roxana och Anica.


Där var galna skyskrapor, regnskogsregn och bougainvillea till tusen längs gatorna.


"Hur fick de upp båten?!"






Jag och Roxana.


Den första veckan bodde vi i China town, sen var vi tvungna att flytta då vandrarhemmet var fullbokat. Så vi ringde runt till andra vandrarhem men hittade inget ledigt, vilket slutade med att vi hamnade på ett ställe som inte fanns med på vår turistkarta, något man kanske borde ha tyckt var lite suspekt. Senare fick vi veta att det var Singapores Red light district vi bodde i, inte underligt att folk tittade lite konstigt på oss. 















Från Singapore tog vi en dag en buss och åkte till Malaysia över en dag. Johore Bahru närmare bestämt. Där mötte vi upp med min vän Haiqal. Han var utbytesstudent på samma skola som mig i Kochi, men kom dit några veckor efter jag åkt hem så vi träffades aldrig då. Jag är så himla glad att jag fick chansen att träffa honom, det kändes verkligen som om vi känt varandra hela livet, helt galet.




Hängde lite kring en moské gjorde vi.






Och såg solen gå ner över Malaysia.



I maj åkte jag och Roxana till Seoul.

Jag var helt kär i neonskyltarna, koreanska ser så häftigt ut.


Där mötte vi upp med Hyanji som åkt hem efter jordbävningen.






Rökte inne på en sunkig toalett i väntan på att det skulle sluta regna.






Mötte upp med Eunkyeung som också åkte hem efter jordbävningen och Wasim som var på besök.




En kväll tog vi en buss upp på ett berg och tittade ut över ett regndimmigt Seoul.


Där fanns tusentals hänglås som kärlekspar satt dit, himlans fint tycker jag.




Sista natten hade vi ingenstans att bo så vi hängde med Hyanji och hennes vänner på en klubb. Mitt i dansandet bestämde de att det var dags att gå och äta. Klubben var förövrigt väldit lustig, det var en hel del människor som kom dit ensamma, bara gick rakt ut på dansgolvet och började dansa helt galet. Som de aldrig gjort något annat än att dansa i hela sitt liv. Så himla roligt att titta på. Tydligen är det så man gör i Sydkorea.





I mitten av juli lämnade jag Japan en längre stund och flög över Stilla havet, till Los Angeles närmare bestämt. Såhär såg det ut.



Här hälsade jag på min fina Los Angelespojke Armand som jag lärde känna i Kyoto 2008.




Och såg Bob Dylan live.




Helt kär i palmerna.












Det var så himla fint, om dagarna åkte vi runt i hans bil lyssnades till The Smiths. Om nätterna satt vi på trottoarkanten utanför hans hus och drack vodka och rökte och pratade om allt i hela världen. Hela livet kändes så bra.










Sen åkte jag hem till min gudsförgätna lilla stad i norr, Östersund. Där tog jag inte så många bilder, de här är ifrån dagen då jag lämnade staden igen. När jag tänker efter känns det knappt som om jag var hemma där några sekunder i augusti. Det gick så fort, allt var en dimma av alkohol och festival.




Lisa och Chille<3


Sen klev jag på ett tåg och åkte söderut igen. Till Stockholm och därifrån vidare till Eindhoven, Holland.




Med Sara


Och Viktoria.








Från Eindhoven tog vi ett tåg till Utrecht där vi såg Dir en grey. VIP biljett och allt hade vi, gud vad jag vill gå på konsert igen.






Efter konserten tog jag och Viktoria ett tåg till Amsterdam där vi promenerade omkring i några timmar.




Var till Anne Franks hus och så.




Sen bar det av tillbaka till Stockholm där jag hoppade på ett flyg tillbaka till Tokyo. Gud så trött jag var då jag kom tillbaka, efter ett varv runt jorden och efter en 20 timmars flyresa med två byten. Att Tokyo fortfarande var fruktansvärt varmt hjälpte ju inte så mycket heller.


Och så en sväng till Beijing med min kärlek, men det var ju alldeles nyss så om ni vill se mer bilder från det får ni gå tillbaka lite i arkivet.

Förra hösten bodde jag hos min fina vän Lisa ett tag i en liten lägenhet i Östersund. En lägenhet med ett köksfönster med vacker utsikt där vi satt och rökte i solnedgången, i takt med att augusti dog ifrån oss. Försökte hålla sensommaren kvar, försökte få tiden att stanna, just där, innan höstsolen.  
Regn och drivor av verklighet nedanför balkongen, rökte två cigaretter i rad ibland. Regn och jag hade lika gärna kunnat vara höstfärgen mellan persiennerna, mörkret i hallen. Blommiga kaffekoppar och lungorna fyllda av höst. Där var fjärilar som förvirrade sig in genom köksfönstret som alltid stod öppet. Susande längs gator på en vinglig cykel och hösthjärtan galnare än himlen. Skator som satt på balkongräcket som vi i en släng av rastlöshet försökte måla om. Det flagnade bort och föll likt snö mot marken.
Vi stängde fönstren tillslut, vinter gjorde inbrott i våra ögon och vi förlorade kriget mot snön. Hjärtslag som ekade mot revbenen, tystnaden som snön förde med sig.
Jag tänkte konstant på att lämna staden, lämna landet. Den 28 december förra året lämnade jag hela mitt liv. Och jag undrade, jag undrade så många gånger hur människor någonsin kan släppa taget om något. Om platser, om människor, om katter som hittats döda på järnvägen och om känslor man vet i sitt hjärta att man aldrig kommer att få tillbaka om man skulle råka släppa taget om dem om så bara för en sekund. 
Vi delade på cigaretter i balkongdörren. Vinter blåste rakt in i oss, solen stod så lågt den någonsin kunde. Det var vi och himlen, skorstenarna och snön. Allra mest var det snön som föll förgäves, som alla tidigare år.
Nu röker jag knappt alls längre, men de enstaka gånger jag står och fryser lite på balkongen med en cigarett i handen tänker jag på Skolgatan 30. Hur jag stod på den balkongen om kvällarna och såg ner på en tom gata, samma känsla får jag nu när jag till dånet av trafiken nedanför står och blickar ut över Tokyo.


Utsikten från balkongen.


Lisa och Chille.








Kanske det sista av sensommarsolen 2010.

Idag har det gått nio månader sedan jordbävningen vid Tohoku. Det känns så overkligt, tiden har gått så fasligt snabbt. Det känns så avlägset där vi satt och följde allt som hände på tv. Såg bilder från brinnande byggnader och hur tsunamin svepte in över Japan. Som något från ett annat liv.




Källa

En lördagskväll och jag och min japanska pojke tog vägarna förbi en bar i Roppongi. Min fina vän Hideki fyllde nämligen år.

 
Galet mycket folk var det.




Födelsedagspojken där till vänster, blev tyvärr ingen bättre bild på honom. Det får bli någon annan gång. 





 






Brandon var på topp, men det är han ju alltid.


Kille med rolig tshirt, kan tillägga att jag faktiskt addade honom.


Min fina pojke med luggen i ögonen.


Brandon och jag.


Här hissas Hideki omkring blnd kristallkronorna.


Och det var allt från den kvällen.

Där är förlorade löv som ramlar omkring över gatorna, människor som talar vackert på främmande språk och dunkla tunnelbanestationer. Där är hösthjärtan galnare än himlen och längtan efter snö.  
Om dagarna dricker jag kinesiskt vildros te och tänker på vinter. Om nätterna drömmer jag på japanska, snurrar in mig i kanjitecken. Vaknar till av små jordbävningar, av trafiken som rusar förbi elva våningar ner.
Där är Tokyo Tower som lyser upp natten, ett litet ljus i fönstret och en sovande pojke vars hår ser ut som ett mörkt moln över kudden. Han med mandelformade ögon som alltid är brutalt ärlig.
Där är staden, där är Tokyo.

Jag har så svårt att släppa taget, om människor, om platser, om känslor. Jag vill behålla allt.
Igår pratade  jagmed min favoritlärare efter skolan och det slog mig för första gången på riktigt att det snart är över. Om tre veckor kommer jag inte träffa honom mera, jag kommer inte att kliva av tåget i Shin Okubo och gå till skolan, jag kommer inte träffa mina klasskamrater varje dag. Och jag har ångest, det där med att säga hej då är så sanslöst jobbigt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vet att jag kommer sakna dem alla, killarna från Nepal, kinesgänget som alltid tjattrar på kinesiska runt omkring mig, koreanen, vietnameserna och hon från Thailand vars röst låter lite som en söt liten anka. 
Det är lite lusigt egentligen då jag inte umgåtts speciellt mycket med någon av dem utanför skolan. Men det är just det där med att inte träffa dem varje dag längre, dessa människor som jag haft omkring mig, skrattat och pratat med varje dag i ett helt år. Det kommer kännas så konstigt, så ledsamt.


En av de bäst lärare jag någonsin haft ätandes på en tomat.


Odaiba i början av juni.


Staden i mitt hjärta. Jag kan inte ens tänka på den dagen jag måste åka härifrån utan att det gör lite ont, jag kan inte tänka på att lämna pojken som sover bredvid mig just när jag skriver detta.