Enoshima och snäcksamlingarna
Vi hängde på stranden och drack öl mitt på dagen som folk gör på stränder i det här landet.
Efter solen gått ner åkte vi hem till Tokyo igen med sand i skorna, väskan fylld av snäckor och hav som strasslat sig i håret.
Hanabi
Det var galet mycket folk som satt längs gatorna och hade picknick.
Vi kunde dock inte se så mycket, men bakom hustaken lät det ungefär som om tredje världkriget hade startat
Fint!
Nina <3
Smygfota söta japaner.
Sen tog vi tåget till Shinjuku där vi smög omkring vid ett tempel en stund.
Och efter det hängde vi en stund på någon liten underground klubb på en bakgata till sisådär strax före ett då vi tog sista tåget hem. Och det var den lördagen.
En av de böcker jag släpar med mig runt jorden.
Ack finaste Bruno, läs hans böcker, bara gör det.
Harry Potterdag i Harry Potterliv.
Fönsterminuter
Sval luft och moln som fastnat kring Tokyo Tower, jag dricker kaffe och pluggar kanji tills ögonen blöder. JLPT nivå två i början av december, stress, hur ska det gå undrar jag.
Beat Café
En av mina favoritplatser, en liten undangömd bar i Shibuya där det alltid spelas bra musik och där man alltid träffar folk man känner.
Janina, den finaste tyska jag någonsin träffat <3
I loved her too long, don’t love her too.
Oh Tokyo
Tre länder, två kontinenter, sju flygplatser och några holländska städer och tågstationer. Ett varv runt jorden senare är jag tillbaka i ett fruktansvärt varmt Tokyo. Det är fint, men lite saknar jag att ha en väska med allt jag äger och driva omkring i städer, hänga på tågstationer och flygplatser. Mycket saknar jag alla dessa fina människor som jag inte riktigt vet när jag kommer träffa igen.
Utsikten från balkongen.
Tågfönster och några holländska städer.
Eindhoven, Utrecht, Amsterdam. Städer och fält som sveper förbi utanför tågfönstren. Att vara på väg någonstans, att ha så få ägodelar att jag kan bära den med mig i en liten väska. Helst av allt hade jag bara fortsatt åka, hoppa på ett tåg till random europeisk stad. 
Finaste Sara.
Viktoria och jag (snodd av Sara).
Rekomenderar Anne Franks hus till alla som har vägarna förbi Amsterdam.
Staden.
Vad jag alltid kommer minnas,
ljudet av ån som hinner in i mig,
och tanken att jag gör rätt som ger mig av igen.
Inombords sitter jag alltid på ett tåg på väg hit, tidig morgon och det är grönt och ljust utanför tågfönstren. Alltid så annorlunda från den kalla decemberkväll då jag lämnade Östersund. Snön har inte lämnat några spår efter sig. Världen är ljus, varm.
Efter nästan ett varv runt jorden på en vecka, efter två dagar av resande och väntande. Efter sju månader av omkringdrivande i alla möjliga städer är jag hemma. Staden där jag alltid finner mig själv i en rännsten, sover på en gata vid småtimmarna, spyr i något asfaltshörn. Grusiga knän, fiskmåsskirk och en mörk djup sjö att drunkna i. Det tog mig så lång tid att ta mig härifrån, det gick så snabbt att komma tillbaka.
Mina hjärtan.
