När jag behöver påminna mig om vem jag är och varför jag är här.
Jag kan inte förstå att det snart har gått tre år sedan jag såg dem senast, men 7 augusti, då.

Var på tjusigaste klubben, drack för mycket vin, rökte för mycket, snurrade, snurrade, snurrade under kristallkronorna, träffade en kille som sa att han hade träffat Die från Dir en grey flera gånger, följde med honom till en liten undangömd bar i Shibuya. Blev bjuden på för mycket tequila, var inte närvarande längre. Somnade någonstans, minns inte var, kanske på ett golv. Allt jag kommer ihåg är att jag hörde folk jag inte känner säga mitt namn och fråga om jag var okej. Tack gud att det finns snälla människor, annars hade jag sovit på gatan i natt. Illa.

Har just kommit hem från en galet tjusig dejt, som att vara med i en film var det. Champagne och utsikt över hela Tokyo ungefär, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.. Jag som lika gärna dricker billig öl i någon rännsten. 



Blommor fick jag till och med.

Idag fyller lilla fågelungen 18 år <3

Utsikten från vår ytterdörr, hela dagen har vi ägnat åt att packa, bära upp allt till femte våningen och sen packa upp igen. Nu är allt äntligen på sin plats.

Städa i timmar, äta 100 yennudlar, vattna de stackars små blommorna jag köpt som börjar se lite hängiga ut, diska, städa lite till, plugga kanji, gå till affären och köpa cigaretter, killen i kassan visste vilka jag ville ha innan jag ens sagt det, kände mig lite ägd. Röka i fönstret, planera en hemlig resa till andra sidan jorden. Från och med juli kommer mitt hem vara en resväska i en månad, ser fram emot. Jordbävning när jag stod och sorterade kläder, en fyra i Tokyo tydligen. Just nu, Bob Dylan blandat med Roxana som pratar på rumänska med sin mamma. Ikväll, gin och klubb i Shibuya, åh livet.

Kaskader av körsbärsblommor utanför dörren. Idag har det skakat så många gånger att jag har tappat räkningen.
Jag känner mig sjösjuk, helt på riktigt, jag vet inte längre om det är jag eller marken som skakar.

Det där med att stanna på samma ställe för länge. Vi har sagt upp lägenheten och letar just nu efter en ny, allt jag vill ha från världen är en fin balkong. Och i början av maj far vi till Seoul en sväng. Ju fler resor jag bokar, desto fler vill jag boka, Roxana bara skakar på huvudet åt mig.